2 poemas
Ikaros
Bort domnar nu hans minnen från labyrinten.
det enda minnet: hur ropen och förvirringen steg
tills de äntligen svingade sig upp från jorden.
Och hur alla klyftor som alltid klagat
efter sina broar i hans bröst
långsamt slöt sig, som ögonlock,
hur fåglar strök förbi, som skyttlar eller pilskott,
och till slut den sista lärkan, snuddande hans hand,
störtande som sång.
Sedan vidtog vindarnas labyrint, med dess blinda tjurar,
ljusrop och branter,
med dess hisnande andedräkt, som han länge
och mödosamt lärde sig parera,
tills den återigen steg, hans blick och hans flykt.
Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln,
i en fågelfri rymd bland reaktionsplanens larm…
stiger mot en allt klarare sol,
som blir allt svalare, allt kallare,
Uppåt mot sitt eget frusande blod och själarnas flyende vattenfall,
en innestängd i en vinande hiss,
en luftbubblas färd i havet mot den magnetiskt hägrande ytan:
fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,
virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,
störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan:
Verklighet störtad
utan verklighet född!
Ícaro
Já se apaga na memória o labirinto
As lembranças: tumulto, gritos
ao elevar-se e abandonar a terra
E como desabou lentamente
o coração como pálpebras que fecham
o abismo de cada ponte
e os pássaros, pedras de funda ou flechas
e a última cotovia que ao roçar sua mão
caiu como uma canção
E outra vez os ventos e seus touros cegos
seus gritos de luz, seus precipícios
e ao golpe de vento que com tanto custo
aprendeu a esquivar – e outra vez
subir ainda: ver e fugir
Voa a sós pelo céu sem nuvens
em um espaço sem aves nem jatos de aeroplanos
sobe rumo a um sol cada vez mais claro
mais brilhante e mais frio
rumo ao seu próprio sangue, à cascata de almas em fuga
encerrado em um elevador sibilante
uma bolha de ar que reflete o mar em miragens magnéticas
ruptura amniótica, proximidade transparente
vertigem de signos em um azul raivoso
as paredes ruindo e o grito do outro lado:
Realidade desabada
e um nascer sem realidade
Poet
Bländad av solen
belyst av bränder
virvlad ur aska
aldrig densamma –
ytans lek med djupet
(med sprittande nya stjärnestim)
djupets hot mot ytan
(med vimlande döda solsystem)
orden alltför fjärran
(som smältande guld)
livet alltför nära
(som stelnat bly)
mer förklädd än intet
naknare än allt
på en jord där allt
är för tidigt eller för sent.
Poeta
Ofuscado pelo sol
iluminado pelas chamas
rodopiado pelas cinzas
nunca as mesmas
o jogo da tona com o fundo
(com efervescentes cardumes de estrelas)
a ameaça que o fundo faz à tona
(com inúmeras galáxias mortas)
as palavras distantes demais
(como ouro derretido)
a vida perto demais
(como chumbo congelado)
mais disfarçado que o nada
mais nu do que tudo
em uma terra onde tudo
é muito tarde ou cedo demais
