8 poemas
Dagsmeja
Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde
Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 gram inte mer.
Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm och kall
Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn framför sig.
Familjerna gick ut, de såg öppen himmel för första gången på länge
Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse.
Solskenet fastnade på alla pälsmössor som frömjöl på humlorna
och solskenet fastnade på namnet vinter
och satt kvar där tills vintern var över.
Ett stilleben av timmerstockar på snön gjorde mig tankfull.
Jag frågade dem: “Följer ni med till min barndom?”
De svarade “ja”.
Inne bland snåren hördes ett mummel av ord på ett nytt språk:
vokalerna var blå himmel och konsonanterna var svarta kvistar
och det talade så sakta över snön.
Men reaplanen nigande i sitt dåns kjolar
fick tystnaden på jorden att växa i styrka.
Degelo ao meio-dia
O ar matinal reparte suas cartas com selos brilhantes
A neve cintila e o pesar parece mais leve: um quilo não pesa mais que 700 gramas
Alto sobre o gelo voando, o sol está quente e frio ao mesmo tempo
O vento avança lentamente, como se levasse um berço de passeio
As famílias saem para ver o céu aberto pela primeira vez depois de muito
Estamos no primeiro capítulo de uma estória intensa
O resplandor gruda nos gorros de pele como o pólen nas abelhas
e o resplandor adere à palavra inverno
para permanecer ali até o fim do inverno
Pensativo, diante da natureza morta de troncos na neve
indago se me acompanhariam até a minha infância?
Respondem sim
No matagal, palavras murmuram em um novo idioma
as vogais são o céu azul e as consoantes galhos negros e falam
lentamente sobre a neve
Mas o avião fazendo mesuras com a orla do seu rumor
tornou o silêncio na terra mais profundo
Långsam musik
Byggnaden är stängd. Solen tränger in genom fönsterrutorna
och värmer upp ovansidan på skrivborden
som är starka nog att bära människoödens tyngd.
Vi är ute i dag, på den långa vida sluttningen.
Många har mörka kläder. Man kan stå i solen och blunda
och känna hur man långsamt blåser framåt.
Jag kommer för sällan fram till vattnet. Men nu är jag här,
bland stora stenar med fridfulla ryggar.
Stenar som långsamt vandrat baklänges upp ur vågorna.
Música lenta
O edifício está fechado. O sol entra pelas janelas
e esquenta o teto dos escritórios
firmes o bastante para reger o peso do destino
Hoje fomos para fora, na ampla, longa ladeira
Muitos vestem roupas escuras. Podemos estar ao sol
fechar os olhos e sentir que somos soprados lentamente para frente
Raramente desço até a água. Mas eis-me aqui
entre grandes pedras de dorsos pacíficos
Pedras que lentamente recuaram fora das ondas
Längs raiden
I
Den isbelagda älven strålar av sol
här är världens tak
tystnaden.
Jag sitter på en uppdragen stjälpt båt
sväljer tystnadens drog
snurrar sakta.
II
Ett hjul breder ut sig oändligt, vrids.
Här är mitten, står
nästan stilla.
Längre ut märks rörelsen: stegen i snön
skriften som hasar längs
fasaderna.
Den mullrande trafiken på motorvägarna
och den tysta trafiken
av gengångare.
Längre ut: tragedimaskerna i motvinden
i fartens dån – längre ut:
rusningen
där de sista orden av kärlek dunstar –
vattendropparna som kryper
på stålvingarna –
profiler som ropar – de avhängda hörlurarna
skallrar mot varann –
kamikaze!
III
Den isbelagda älven glittrar och tiger.
Skuggorna ligger djupt här
utan röst.
Mina steg hit var explosioner i marken
som tystnaden övermålar
övermålar.
Ao longo do raio
I
O arroio congelado irradia o sol
aqui é o teto do mundo
o silêncio
Estou sentado em um barco emborcado
tomo a droga do silêncio
giro lentamente
II
Uma roda aumenta ao infinito, gira
Aqui está o centro. Está
quase quieto
Mais longe, vê-se o movimento: os passos na neve
a escritura que se desliza ao longo
das fachadas
O estrondoso tráfego da rodovia
e o silencioso tráfego
dos fantasmas
Mais longe: as máscaras da tragédia contra o vento
no rumor da velocidade – mais longe:
a pressa
em que evaporam as últimas palavras de amor
– essas gotas d’água que sobem
com asas de aço –
silhuetas que gritam – os fones de ouvido
ensurdecem um ao outro –
kamikazes
III
O arroio congelado cintila e cala
As sombras são profundas
e sem voz
Meus passos até aqui foram explosões no chão
que o silêncio pinta
e repinta
Markgenomskådande
Den vita solen rinner ut i smogen.
Ljuset dryper, det letar sig ner
till mina nedersta ögon som vilar
djupt under staden och blickar uppåt
ser staden underifrån: gator, husgrunder
– liknar flybilder av en stad i krig
fast tvärtom – ett mullvadsfoto:
tysta fykanter i dova fårger.
Där fattas besluten. De dödas ben
går inte att skilja frånn de levandes.
Solljuset ökar i volym, strömmar in
i flygkabinerna och ärtskidorna.
Estudo de solo
O sol branco flui pela névoa poluída
A luz goteia, desliza para baixo
aos meus olhos inferiores que repousam
bem abaixo da cidade e olham para cima
desde o fundo das ruas, as colunas
– fotografia aérea de uma zona de guerra
mas invertida – uma foto toupeira:
quadrados mudos em cores desbotadas
Ali são tomadas as decisões. Os ossos dos mortos
não se distinguem dos vivos
A luz solar aumenta de volume, flui
pelas cabines de voo, pelas bainhas das ervilhas
Efter en lång torka
Sommaren är grå just nu underliga kväll.
Regnet smyger ner från himlen
och tar mark stilla
som om det gällde att övermanna en sovande.
Vattenringarna myllrar på fjardens yta
och det är den enda yta som finns
– det andra är höjd och djup
stiga och sjunka.
Två tallsstammar
skjuter upp och forstsäter i långa ihåliga signaltrummor.
Borta är städerna och solen.
Åskan finns i det höga gräset.
Det går att ringa upp hägringer ö.
Det går att höra den gråa rösten.
Järnmalm är honung för åskan.
Det går att leva med sin kod.
Depois de uma longa seca
O verão está cinzento agora, a noite estranha
A chuva rasteja do céu
e em calma paira
como para não despertar quem dorme
Os anéis d’água salpicam na superfície do fiorde
e é a única superfície existente
O resto é altura e profundidade
ascender e afundar
Dois troncos de pinheiro
se elevam e se alongam em ocos sinais de tambor
Longe, as cidades e o sol
A trovoada está no pasto alto
É possível chamar à ilha da miragem
É possível ouvir esta voz cinzenta
Para o raio, o ferro é mel
Pode-se viver com seu código
Ansikte mot ansikte
I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.
Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.
En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.
Face a face
Em fevereiro, o que vive não se move
Os pássaros evitam voar e a alma
arranha a paisagem como um barco
roça a doca onde está atado
O arvoredo estava de costas
A neve era medida com uma vara
Rastros envelheciam no gelo
No toldo a linguagem desbotava
Um dia, algo surgiu na janela
Parei meu trabalho e olhei para cima
As cores arderam. O mundo girou
O chão e eu saltamos um sobre o outro
Djupt i europa
Jag mörka skrov flytande mellan två slussportar
vilar i sänguen på hotellet medan staden omkring vaknar.
Det tysta larmet och grå ljuset strömmar in
och lyfter mig sakta till nästa nivå: morgonen.
Avlyssnad horisont. De vill säga något, de döda.
De röker men äter inte, de andas inte men har rösten kvar.
Jag kommer att skynda genom gatorna som en av dem.
Den svartnade katedralen, tung som en måne, gör ebb och flod.
Na europa profunda
Eu, casco escuro flutuando entre duas comportas de eclusa
descanso na cama do hotel enquanto a cidade desperta
O rumor surdo e a luz alvacenta penetram
e me levam lentamente ao próximo nível: a manhã
Horizonte de espionagem. Querem dizer algo, os mortos
fumam, mas não comem, não respiram, mas lhes resta voz
Irei apressado pelas ruas, como um deles
A catedral enegrecida, pesada como uma lua, flui e reflui
Örnklippan
Bakom terrariets glas
reptilarne
underligt orörliga.
En kvinna hänger tvätt
i tystnaden.
Döden är vindstilla.
I markens djup
glider min själ
tyst som en komet.
A pedra da águia
Atrás do vidro do terrário
répteis
estranhamente imóveis
A mulher pendura roupa
em silêncio
A morte ao abrigo do vento
Na terra profunda
minha alma desliza
quieta como um cometa
